|
|
2/3
Nästa dag kör vi till Konsum i Funäsdalen och inhandlar
en liten (för säkerhets skull) burk Röda Ulven surströmming
och mandelpotatis, tunnbröd och gul lök. Snapsen är medhavd
från Skåne i form av egenhändigt kryddat malörtsbrännvin.
Jag går omkring som en osalig ande och försöker hitta
en bruksanvisning, konservöppnare, hammare och mejsel och ett lämpligt
ställe att öppna burken på. Märta dukar bordet förföriskt
vackert med lingonris och någon sorts slingerväxt, snapsglas
och allt vad som nu hör till. Ett stort klippblock mitt på
tomten tycks bli ett perfekt ställe att öppna burken på,
om den nu skulle behaga spruta lag runtomkring. Angriper så burken
beväpnad med konservöppnaren, som kroknar vid första försöket.
 Tar
tag i hammaren och mejseln och lyckas med ett par träffsäkra
slag få hål på burken. En sällspord illa lukt sprider
sig runt mig och helt plötsligt är jag inte ensam längre.
Några stora, svarta flugor dyker upp och surrar runt mig. I släptåg
har de tiotals liknande gröna flugor. I min nöd ropar jag på
Märta, som kommer med språng och andan i halsen:
- Va´ e´ de´? Har du skadat dig? Jamen, hur bär
du dig åt? Har jag inte sagt åt dig att du skall öppna
burken under vatten?
- Näe, de´har du inte och de´ går inte. Försök
själv att slå på mejseln under vatten för att få
upp de´ här he-----es locket!
SURSTRÖMMING! USCH!
Men hur det nu än är får jag till slut upp locket och
Märta tar hand om innehållet och gör något så
att den värsta lukten försvinner. Potatisen är kokta, öl
och snaps står immande kalla på bordet och väntar. Tunnbröd,
smör och lök är färdigt. En syn, som tillsammans med
den magnifika vy vi har framför oss, kan få mitt hjärta
att smälta och mig att glömma nyss överståndna vedermödor:
Rutfjällen och bakom dem de norska fjällen med Storvigelen i
blickfånget och solen, som ger färg åt hela sceneriet.
|
|
