Eruptiv upplevelse av surmört
Foto och text signerad Hans Lidman

Jag behövde ingen väg längre. Jag gick efter doften, spikrakt. Och stod efter en halvtimme vid Andreas lilla trivsamma stuga i Svartmyren djupt inne i skogen i den Hälsingska ödemarken. Ingen svarade när jag stötte i dörren. Och fattas bara annat. Skogsfolk knackar inte - de kliver bara på.
Dörren var olåst. När jag drog upp den, satt Andreas i den obäddade slafen och band nät. Mörtnät. Med slokhatten på.
Doften av surmört var stark nog utanför stugan. Nu slog den emot mig som en vägg - det var som ett knock-out-slag, direkt på näsan, med verkande förgreningar upp mot tinningarna. Sommarvärmen och den väl tillslutna dörren gjorde väl sitt till. Det blev svårt att andas. Blicken gick direkt till två stora tunnor vid slafändan, en med, en utan lock. På locket till den slutna tunnan låg en ylletröja uppkastad, på kanten till den andra hängde ett par trasiga och smutsiga strumpor. Efter en lång stund blev det bättre. Jag vande mig.

Vi halstrade några surmört och drack kallt källvatten till. Men det var först när kaffet kom fram, svart och tjockt som tjäderblod, som pratet kom igång. Andreas enkla men sunda åsikter om livets mening och mål kröp fram i korta, avhuggna satser. Timmarna gick, lukten domnade bort. Men fram på natten blev den svår. Dörren var stängd för myggen. Det sprängde i huvudet, magen vände sig. Vi låg i samma slaf. Det fanns ingen mer. Trångt och varmt var det. Jag blev omsluten av dofter, onda och goda, glada och tråkiga. Men obehagen gick över.
På morgonen var det någorlunda lätt att uthärda doften. Jag kunde äta till den, med god aptit. Och fram på dan, då lungor och huvud blivit rensade av frisk barrdoft, tyckte jag plötsligt om den - det kittlade i näsan på ett finurligt sätt, den väckte längtan efter mat.

Och nu - nu är jag frälst. Med hull och hår.
Nu är surmörten betydligt finare än surströmming.

[Åter]

Bli-Mecenat!  Info